Cotton Ferox reviews

RECORDS

(Live reviews further down on this page)

”First Time Hurts”, TYR No 2, 2004

If you harbor more than a passing interest in the contemporary occult “scene,” you have probably encountered Carl Abrahamsson’s work before. A writer, artist, publisher, and musician, Abrahamsson has channeled his unusual interests into an extensive resume of art, music, and writing, that seldom fails to impress (or at least to elicit more curiosity). Perhaps the unifying element in these projects is an eagerness to investigate unexplored dimensions of consciousness – whether through magick, sex, drugs, or the serious consideration of marginal and taboo ideas. As such, Abrahamsson’s name has been associated with a number of similarly motivated groups and individuals, from the Ordo Templi Orientis and Thee Temple Ov Psychick Youth to Anton LaVey’s Church of Satan (Abrahamsson published the first Swedish translation of LaVey’s Satanic Bible). Other publishing ventures have included a new edition of H.M. Chadwick’s long out-of-print Cult of Othinn, and the seminal “occultural” journal The Fenris Wolf. In the musical realm, Abrahamsson is probably most recognized for his work with the group White Stains (so christened after Aleister Crowley’s erotic novel of the same name– the connotations of which are undoubtedly “seminal” as well).

Cotton Ferox is Abrahamsson’s latest experiment as a recording artist and, as you might expect, incorporates elements from most of the other fields in which he has left a mark (or stain). Cotton Ferox’s music is almost exclusively trip-hop – i.e., at times droning, at times almost shimmering electronic ambience, textured around heavy, deep-bass beats. The tempo and style are both reminiscent of the – deservedly — popular Scottish group Boards of Canada. And, as with that puzzlingly titled duo, the Cotton Ferox sound is crafted throughout with a sinister flourish unexpected in most beat-driven, disco-derivative electronic music.

Lyrically and thematically, First Time Hurts features a genuinely offbeat collection of original and borrowed texts, many of them delivered by guest vocalists. Abrahamsson’s own Cotton Ferox Manifesto (which might more accurately be described as an anti-manifesto) starts off with the explanation that no explanation will be forthcoming, then proceeds to deliver statements like: “Cotton Ferox is the wonderful cloud in the blue sky when you’re lying down on the grass, your head spinning on L.S.D”. After that much needed bit of clarification, the album segues into Red Light Glow, a meditation on the “Pervers City” which plays like a Travis Bickle monologue. A backdrop of police-radio banter and jazz samples evocative of Bernhard Herman’s Taxi Driver score completes the effect. Genesis P-Orridge appears on two tracks, providing both text and vocals. On a personal note, I must admit to finding P-Orridge’s post-Throbbing Gristle output somewhat less than appealing. His recent public explorations of transvestitism, for example, seem more repulsive than intriguing. But that’s just my opinion. Of more interest to TYR readers is the Julius Evola-inspired Modern World. TYR editor Michael Moynihan also lends vocals to Sanguine Essence, a translation of Ernst Junger’s long, unrelentingly frank tribute to man as homo destructivus. This is followed by Volatile Eternity, with text by Albrecht Haushofer. Haushofer and his father Karl served as advisors to Rudolf Hess, and Albrecht landed in a German prison after Hess’s failed peace mission to Britain. Justifiably or not, Haushofer also figures prominently in the oddly resilient modern myth of “occult Nazism.” But he is better known for the sonnets he composed during his incarceration.

Though uneven in spots, First Time Hurts is still a fascinating example of the kind of music being produced beyond the pale of the mainstream, and the rewards awaiting those with the motivation to seek it out.

– Joshua Buckley

”First Time Hurts”, Funprox, 2003

Quite an interesting release (already issued in 2002), with the participation of Genesis P-Orridge and Michael Moyhihan (Blood Axis). Masterminds of Cotton Ferox are Thomas Tibert and Carl Abrahamsson, former members of White Stains. Musicwise ”First time hurts” contains soundscapes, ranging from atmospheric dark ambient to cinematic trip-hop, incorporating a collage of sampled sounds from a wide variety of sources, including some ethnic roots/reggae and hiphop stuff. On top of that you hear hypnotizing (misanthropic) spoken words, amongst others from the aforementioned characters.

This unorthodox combination works surprisingly well. Many tracks offer a surprising interaction between styles, like the ’urban’ hip-hop beats of ’Red light glow’ with ritual percussion, jazzy saxophone and the deep spoken texts. Or the religious choirs and the eastern rhythms on ”I can still hear the music’ The cool deep basses of ’Modern World’ are also very effective. ’Sanguine essence’, with Moynihan reciting a text from Ernst Junger, really is spine-chilling. On ’Snake hiss’ and ’Amenema’ Genesis P. Orridge contributes his characteristic voice. Also surprising is the last track, a moody soundscape with the peculiar high vocals of Krister Linder.

I was quite (positively) surprised by this album, an original creation with a lot of atmosphere. Avantgarde and accessible at the same time.

”First Time Hurts”, Muzik, April 27th, 2003

The work of Swedes Carl Abrahamsson and Thomas Tibert, formerly of extreme industrial band White Stains, this is an intriguing mixture ofdark cinematic ambience, apocalyptic diatribe and uneasy atmospheres. ”Definition? No. Explanation? No.”, Carl intones on the opening ”Cotton Ferox Manifesto”, while elsewhere guests Genesis P-Orridge and Michael Moynihan contribute ”texts” that indulge their darkside obsessions. But then ”Phantasmoplasm”, which is reminiscent of Massive Attack, suggests that they could make inroads to the coffee table chill market if they so desired. Which way are you going to jump, boys?

– Tom Mugridge

”First Time Hurts”, Stockholms Fria Tidning, October 12th, 2002

AKUSTISKA KLANGBAD

Cotton Ferox är ett projekt och en grupp som mer än andra kan ta på sig ansvaret för en viss kulturell tradition och tendens som alltid varit närvarande i vår civilisations historiska utkanter, nämligen ockultismen.

Cotton Ferox (Carl Abrahamsson, Thomas Tibert med ett antal gäster, bland andra Michael Moynihan och Genesis P Orridge), spelar en musik som är en blandning av sofistikerad techno, sånger, spoken word med poetiska inslag, framsagda av industrimusikens portalfigur Genesis P Orridge. Plus en stor dos elektronisk och konkret musik. Om konsten är det yttersta, och kanske enda fält där utopin förverkligas, då är detta verk en hyllning till anarkin.

Döden finns med här och där, men bara som en myt, och som en intellektuell drift. Denna drift finns ristad, inte bara på våra gravstenar; den vilar också i våra kollektiva minnen, den finns sprejad på betongväggarna i våra urbana miljöer; och den är kodad i atomernas minsta partiklar. Men roten är livet, dödens scenario till trots. Och livets motpol är utplåningen, utrotningen. Därför behöver Cotton Ferox ”shamanisera” bort döden med starka liturgier, som inte bara är musikaliska, och symboler som liknar helvetiska gestalter, att man måste fascinera döden för att lura den! Rötterna står samtidigt för både konkretion och metafor. Och här öppnar sig en spännande infallsvinkel till Cotton Ferox musik, som har en märklig förmåga att samtidigt växa både uppåt och nedåt, likt alla växande plantor. Konkretionen är det svåraste kapitlet i all musik; ”seriös” och populär.

Förkroppsligandet är allt, men det kan aldrig fångas i lagbundna mönster eller intellektuella termer. Hos Cotton Ferox är konkretionen både musikens start- och slutpunkt, utan att man exakt vet var de musikaliska bilderna landar i det konkreta. Cotton Ferox spelar överlevnadens hymner, för levande och döda, och söker ibland hjälp i texter av Ernst Jünger eller Albrecht Haushofer mitt i en turbulent och urban tillvaro.

Där är musiken granne med tystnad. Orden som Genesis P Orridge och andra skanderar är i början uttalade med våldsam klarhet, och dessutom en klarhet som gradvis skingras i en sorts vredgad stavning och nonsensical psalmodi, tills de i den slutliga sammansmältningen slukas och resumeras i viskningar, i ett organiserat oväsen.

Cotton Ferox träder med sorgtyngd beslutsamhet in i det Wasteland där ingen läkedom längre ges. Oberoende av detta är livet det avgörande elementet i Cotton Ferox projekt och musik; det elementära livet, det komplicerade livet och inte minst det fruktansvärda livet. Alla livets attribut framträder i klangerna med nödvändighetens sigill, lydande ett kategoriskt imperativ.

”First Time Hurts”, som är cd:ns titel, är uppdelad i olika musikaliska block, som sedan ”collageras” i en mosaik som inte liknar den ursprungliga enheten. Vägen ut ur alienationen speglas ofta på ett vilseledande och motsägelsefullt sätt i konsten. Kanske är det konstens starkaste suggestionskraft att den är evigt kluven till sin magiska potential. Där den psykoanalytiska processen vill integrera magiska nivåer i det inre med det medvetna jaget, tenderar konsten ofta att vidga denna spricka för att kanske tydliggöra något brustet i vår inneboende natur.

På samma sätt som det i den alkemiska läran krävs att sökaren först går igenom det dunkla stadium som kallas Nigredo, för att senare kunna ta sig fram till det ljus som heter Albedo, kan man läsa Cotton Ferox verk som en transcendens. De har kanske hittat det försvunna ordet, och detta ord uppfattas genom mystikerns och shamanens talorgan.

– Guido Zeccola

”First Time Hurts”, Black Magazine, 2002

COTTON FEROX sind in erster Linie die beiden Ex-WHITE STAINS Mannen CARL ABRAHAMSSON und THOMAS TIBERT. Wer jedoch Herrn ABRAHAMSSON kennt, weiß das er liebend gern mit anderen Künstlern zusammenarbeitet, wenn die persönliche Chemie stimmt. So wurde er auch auf ”First Time Hurts” von niemand geringeren als GENESIS P´ORRIDGE, MICHAEL MOYNIHAN sowie von dem schwedischen (schwarzen) Stimmenwunder KRISTER LINDER. Ergebnis ist ein ungemein vielschichtiges und schlicht ergreifendes Album, welches natürlich ein wenig an WHITE STAINS erinnert, jedoch insgesamt stärker in eine sanfte, psychedelisch-elektronische Richtung geht. Das kann manchmal Erinnerungen an PSYCHIC TV, COIL´s ”LSD” Album oder CYCLOBE wachrufen. Die Wahrheit ist aber, dass diese Art von Beschreibungsversuchen aufgrund der mannigfaltigen Einflüsse, die auch nicht gering Dub, Soul, Reggae und Jazz Einflüsse erkennen lassen, dem Album nicht genügen werden. Also, hört es euch selbst an, lest das Interview mit C. ABRAHAMSSON auf diesen Seiten und geniesst eure LSD-artigen Visionen. Als Kaufanreiz noch eins: MICHAEL MOYNIHAN verbreitet sein ”Der Mensch ist eine Bestie” Menschenbild zu einer Musik, die absolut auch auf ”The Gospel Of Inhumanity” gepasst hätte. Perfekt!

– Dominik Tischleder

”First Time Hurts”, Ny Musik No 2, 2002

Öppningsspåret på First Time Hurts handlar om Cotton Ferox – den lilla bomullstussen som används för att desinficera den dödsdömdes hud där den dödliga injektionen ska injiceras vid avrättningen. På samma sätt som texten till Cotton Ferox Manifesto handlar om motsägelser och kontraster, är också resten av innehållet på albumet mångfacetterat. Spoken word går hand i hand med suggestiva ljudlandskap och om det rör sig om ord till musik eller musik till ord är sak samma, som de själva uttrycker det på spåret I can still hear the Music.

Cotton Ferox består av Carl Abrahamsson och Thomas Tibert som båda har ett förflutet i bandet White Stains. First Time Hurts är deras första album som duo och på två av spåren medverkar Genesis P-Orridge – mannen bakom kontroversiella industriband som Throbbing Gristle och Psychic TV. Dennes meditativa mässande till det repetitiva beatet på psykedeliska spåret Snake Hiss är som hämtat från vilken 60-talshappening som helst. Det smälter dessutom in väl på albumet vars innehåll även i övrigt har starka rötter i beatnikkulturen. Andra gäster är Michael Moynihan från Blood Axis och sångaren Krister Linder. Den sistnämnde har på senare tid ägnat sig åt bland annat ambientprojektet Solaroid men på spåret Phantasmoplasm står han närmast för smörpopsflirtar mot en atmosfäriskt ploppande bakgrund.

Musiken på First Time Hurts pendlar annars mellan just lätta atmosfäriska ljudmattor och dovt mullrande industrimörker. På Red Light Glow möter oljefatsskrammel brölande frijazzsaxofoner. Sakrala körer inleder I can still hear the Music där en vaggande basgång sedan får utgöra grundstommen. På andra spår bäddas samplat tal in i alltifrån dubrytmer till psykedelia medan skruvade basljud samsas med mystiska ekon. Nya ljud och effekter dyker ständigt upp i Cotton Ferox samplingsdjungel vilket kanske inte är helt förvånande med tanke på att Thomas Tibert de närmaste tio åren jobbat professionellt med att producera samplings-CD:n. Men som anvisningen på öppningsspåret lyder: Försök inte lista ut vilket ljud som kommer näst när du lyssnar. Du kommer ändå inte att komma på det.

First Time Hurts är en mycket intressant albumdebut och det är bara att se fram emot uppföljaren som helt och hållet är inspelad tillsammans med Genesis P-Orridge och som troligen kommer att ges ut redan senare i höst.

– Johanna Paulsson

”First Time Hurts”, Sorted Magazine, December 2002

In their own words:

”We live in a sphere of contrasts. Soft beats. Hard scapes. Hard words to soft structures, soft whispers to ravaging whipping. Cotton Ferox is the wonderful cloud in the blue sky when you’re lying down on the grass, your head spinning on LSD.”

What’s the point in trying to describe something that’s described so well in the first song, ’The Cotton Ferox manifesto’, a spoken word outline of everything Cotton Ferox is about. Then again, after the ambient sounds of that track, ’Red light glow’ with the jazzy sax sounds, like something out of a Tom Waits movie soundtrack, again featuring Carl Abrahamsson’s Nordic accented voice, do, as they say themselves, cause ”a micro-upheaval of your expectations”.

The sound of Cotton Ferox has much in common with the likes of Recoil and Barry Adamson than the average band from the dark ambient/atmospheric sphere, difficult to stick into a specific box, transcending boundaries by creating dark and moody, yet also melodic and appealing sounds. Through the album, they feature a number of voices other than Carl’s.

Michael Moynihan contributes a reading from Ernst Jünger’s ”Blut”, a pessimistic (some might say realistic) view of humanity’s violent tendencies, on ’Sanguine essence’.

There’s also a couple of tracks, ’Snake hiss’ and ’Anenema’, from the legendary Genesis P Orridge, of Throbbing Gristle & Psychic TV, his unmistakable speaking voice somehow creating an atmosphere both soothing and sinister. Genesis will feature exclusively on their forthcoming second album, ”Wordship”, a follow-up to the album ”At Stockholm” the Cotton Ferox members, as White Stains, recorded with him.

It all wraps up with ’Phantasmoplasm’, featuring the amazing singing of Krister Linder over an atmospheric electronic soundscape. It’s a strong finish, showing, if there was any doubt, the ability of Cotton Ferox to create appealing and accessible music. This is an album that deserves to reach a larger audience than the average atmospheric release. Their sophisticated and well-constructed sound is likely to appeal to many that would expect it to.

– Donnacha DeLong

”First Time Hurts”, Finans Vision, September, 2002

Hurra! Genuint Ultraflum för vår tid landsätts ni i skivdiskarna. Cotton Ferox heter bandet som bryter ny terräng med sin kompromisslösa cd First Time Hurts (kooks.org).

Spökdimmor i ultraviolett och stålblankt kromgnister pyser upp ur Cotton Ferox. Det är som om man hamnat inne i en kraschad och sprängd David Lynch-film. Som om man strövade längs sin lilla hemväg förbi korvkiosken och Pressbyrån och plötsligt fick syn på ett litet hål i asfalten. En avloppstrumma. En liten brunn som sänder ut isrök. Och när du öppnar och lyfter upp luckan ser du en liten välklädd och mittbenad man med oklanderlig karriärkostym vid ett självlysande bananformat skrivbord.

Ur hans mun kommer profetior om en tid du vagt känner igen från glappet mellan dina mardrömmar och önskedrömmar. Spoken words. Guppande stavelser som skissar potenta perversioner som dom vore nya dofter i en herrserie från Dolce & Gabbana. Mondänt förfall ekar genom Cotton Ferox-skivan. Legenden Genesis P-Orridge är en av gästartisterna. Men det är den totala soundscapevidden som är nålen som tränger igenom samhällets noshörningshud. Flummigt. You bet. You better get better and wetter. Doppa dig i Cotton Ferox ljudocean. Sjunk som en kapsejsad karlavagn och känn ny musik porla runt runt runt!

– Kjell Alinge

LIVE

291 Gallery, London, December 5th 2003 – Compulsion Online

(Karl Blake, Dieter Müh, Reverend Steven Johnson Leyba, Penny Rimbaud and Cotton Ferox)

Late last year the 291 Gallery hosted an evening of spoken word, performance and music from a diverse range of musicians and artists. The gallery housed in a deconsecrated church in the East End of London is an imposing structure kitted out with the latest technological equipment, and a huge video screen in the main gallery.

– – – The Scandinavian duo of Carl Abrahamsson and Thomas Tibert completed the evening. Abrahamsson and Tibert who previously recorded as Thee Temple Ov Psychick Youth affiliated White Stains were making their UK debut as Cotton Ferox, their new musical project. They opened the evening with the Cotton Ferox anti-manifesto, where Carl Abrahamsson delivers the meaning behind their new musical outfit.

I’m not overly keen on laptop musicians but Cotton Ferox are successful in their delivery combining spoken vocals with digitised beats, with on-screen video display. Tonight’s audience are treated to a selection of tracks culled from their debut CD, First Time Hurts. Cotton Ferox produce a twilight sound of techno and hip-hop rhythms, late night jazz, heavy dub and Carl Abrahamsson’s insightful spoken word. They combine intelligence and sleaze in just the right proportion. The clash of seedy girls and sleazy sounds of ’Perver City’ is a highpoint in their set. ’I Can Still Hear the Music’ expertly combines dub rhythms with massed choirs, and sounds just right within the baroque structure of the 291 Gallery. Out of the speakers comes the wistful strains of Genesis P. Orridge on ’Snake Hiss’. Even though tonight’s show coincided with a Throbbing Gristle exhibition in Shoreditch, London, the planned appearance of Genesis P. Orridge as special guest didn’t materialise.

Towards the end of their set Cotton Ferox are joined by a hooded figure with an astonishing soul voice. It transpires to be Krister Linder of Solaroid, fellow label mates on Confuscious. It’s an astonishing collaboration that’s akin to David McCalmont fronting a post-industrial outfit. Linder’s voice soars throughout the church leaving the feeling that Cotton Ferox could find another career in some noir trip-hop sound.

291 Gallery, London, December 5th, 2003 – Sorted Magazine

(Karl Blake, Dieter Müh, Reverend Steven Johnson Leyba, Penny Rimbaud and Cotton Ferox)

The first UK gig by the former White Stains musicians was very much not your usual concert. Rather than a gig, the Salon is a space for a variety of different artists in different disciplines and this night featured music, visual art, poetry and spoken word performances. Then venue itself is amazing, a converted church with great acoustics, a low stage where the altar was and a massive film screen behind, on which visuals by Mikael Prey were shown for the first two acts.

Last up came Cotton Ferox, the new incarnation of the former White Stains members Thomas Tibert and Carl Abrahamsson and minds behind the Kooks musical collective. As an electronic act, the stage set-up is a common one, a mike with two laptops, Thomas controlling the music with one, and Carl using the other one to control the images on the screen behind. They were introed by a distorted version of Bowie’s ’Kooks’, before the opened with ’The Cotton Ferox Manifesto’, Carl speaking the words outlining what the band’s about, with the rumbling music granted a increased intensity in a live setting.

This was followed by an instrumental piece, which led into a mix of material from ”First time hurts” and the forthcoming ”Worship” album. Unfortunately, Genesis P Orridge’s vocals on the two ’Interlubes’ and ’Times change’ from the latter were on tape, the hoped for live appearance never happened. However, a hooded figure did make his way onto the stage and sit down during the last Gen track, ’Times change’. Once that was over, he took the mike and started singing. Despite the fact that he didn’t remove the hood, he was immediately identifiable as Krister Linder, the fabulous voice who ends ”First time hurts”.

Live, he’s even more amazing, he equals David McAlmont in vocal ability, but, in my view, has a much more appealing voice. He sang two of his own songs, the first with backing from Cotton Ferox, the second (for which he removed his hood) was even more stunning as he sang it accappela. Despite his reluctance to get involved with major labels, Krister is definitely one to watch. He and the band rounded up the show with a great rendition of their upcoming single ’Phantasmoplasm’ and then it was done.

– Girl the Bourgeois Individualist